I vilket vi krossar alla glastak och lägger dem igen

Eller gör vi? Med fyra fantastiska sångsolister och en finalladdad orkester och konserthuskör spelar vi in försommaren med Ludwig van Beethoven när han är som allra mest beethovensk. Vän av ordning undrar kanske varför vi nu spelar hela beethovensymfonier igen, efter att under förrförra säsongens tema ”dödssynderna” ha styckat upp hans femte symfoni i bitar och låtit honom bli symbol för hela det konstmusikaliska patriarkatet?

Svaret på den frågan är inte helt enkelt. Är Beethoven samma Beethoven efter den där uppstyckningsakten för två säsonger sedan? Är vi samma lyssnare – kan vi vara det? Just Beethovens nionde symfoni har, förutom att det är väldigt läcker musik, kommit att symbolisera många saker. Dels är det berömda körodet An die freude, Till glädjen, numera EU-hymn med sitt Schillerska budskap om fred, jämlikhet och broderskap. Samma melodi har lärt tusentals svenska dagisbarn årstidernas ordning i Betty Ehrenborgs Januari börjar året. Inte direkt patriarkalt.

Och dessutom skrevs symfonin mot slutet av Beethovens liv när han blev ännu mer udda och egen i sitt uttryck. Hörde ännu sämre. Låter mindre kolossal och mer experimentell. På den här konserten får Beethoven också möta nyskriven musik som på olika sätt relaterar till denna nionde symfonis mörka mörker och ljusa jubel. Och därmed vill vi fortsätta vår – och er – utforskningsexpedition in i konstmusikens innersta. Inga svar är givna på förhand här. För denna historia skriver vi tillsammans. Musiker, tonsättare och publik, alla i vårt konserthus vid havets rand.

LUDWIG VAN BEETHOVEN Symfoni nr 9

Medverkande
Helsingborgs Symfoniorkester
Helsingborgs Konserthuskör
Elisabet Strid, sopran
Matilda Paulsson, mezzosopran
Martin Hultkvist, tenor,
Marcus Schwartz, bas
Stefan Solyom, dirigent